Godmorgon

Hedvig kissade igår kväll efter att jag burit henne till toaletten. Sedan sov hon och jag i hennes säng. Nån gång runt midnatt yrade hon riktigt ordentligt och var så rädd stackarn! Det gick inte att lugna ner henne utan hon bara skrek i skräck och försökte värja sig från saker som hon inbillade sig. Hon påminde om tavlan "skriet". 


Fy det var så synd om henne och jag kände verkligen att jag skulle göra allt för henne! Jag skulle kunna döda människor utan att blinka, på riktigt, om det krävdes för att rädda henne! 

Till slut lugnade hon ner sig och somnade om. Vid 04 vaknade hon och ville kissa 👍🏼 efter det drack hon 2 dl mjölk i flaska. 

Hittills har vi fått i henne 4 dl vätska sedan midnatt. 39.2 visade tempen nyss. Hon ligger under en filt i soffan och tittar på Lassie, vill helst ha mig i närheten hela tiden. Jag minns känslan själv när man var liten och hade feber! En gång var jag tvärsäker på att mamma skulle bli attackerad av dammsugaren om hon gick ur min säng!

Tänk att man kan bli så här orolig för lite feber på sina barn, hur klarar man av om dom blir riktigt sjuka, obotligt sjuka?

Ja, man skulle verkligen göra ALLT för sina barn, ALLT!! 

Anonym

❤❤❤

Tigermamma

Hej!

Började följa din blogg när du var gravid, eftersom våra minsta pojkar är födda ungefär samtidigt. Kämpigt att Hedvig är så dålig. Jag är tyvärr en av de föräldrar som har ett barn med en mycket svår och obotlig sjukdom. Om det skriver jag pä min blogg. Som du skriver är skulle man göra vad som helst för sitt barn, och det är fruktansvärt att stå maktlös, att tvingas förhålla sig till sitt barns sjukdom. Samtidigt blir livet och kärleken mer närvarande än någonsin.

http://endagitaget-med-dmd.bloggplatsen.se

Kram

Tigermamma

Hej!

Började följa din blogg när du var gravid, eftersom våra minsta pojkar är födda ungefär samtidigt. Kämpigt att Hedvig är så dålig. Jag är tyvärr en av de föräldrar som har ett barn med en mycket svår och obotlig sjukdom. Om det skriver jag pä min blogg. Som du skriver är skulle man göra vad som helst för sitt barn, och det är fruktansvärt att stå maktlös, att tvingas förhålla sig till sitt barns sjukdom. Samtidigt blir livet och kärleken mer närvarande än någonsin.

http://endagitaget-med-dmd.bloggplatsen.se

Kram

Jessica

Hej!

Jag började följa din blogg när du var gravid med Gustav, kvsamand med att jag också väntade vårt tredje barn. Kämpigt att Hedvig är sjuk. Jag tillhör tyvärr en av de föräldrsr som har ett barn med en mycket svår och obotlig sjukdom. Om det skriver jag på min blogg: http://endagitaget-med-dmd.bloggplatsen.se
Precis som du skriver skulle man göra vad som helst för sitt barn, och maktlösheten över att inte kunna bota sitt barn är fruktansvärd! Men livet och kärleken blir också ännu viktigare/starkare och man kan inte ta något för givet. Det är här och nu som gäller!

Kram

Svar: Tack för din kommentar! Och tack för att du delar med dig!! Jag har påbörjat att läsa din blogg och kommit en liten bit, ska sträckläsa den så fort jag får möjlighet! Det är verkligen här och nu som gäller och ju tidigare man verkligen inser det desto rikare liv får man! Tänker på er och önskar att ni får fortsätta älska varandra länge länge länge!!! Massor med kramar!❤
Therese Öjebo

Anonym

Tack själv för fina ord och omtanke! ❤ Hoppas att ni fick en fin kväll, trots tuff helg! Nya tag imorgon. Kram

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress