Var rädd om dig 💗

Therese!
Nu får du lugna ner dig! Du är en bra mamma, en bra fru, har en jättefin trädgård, verkar vara en jättefin vän, toppenbra uska. Good (eller mer än good som du är) is enough! Vad behöver du bevisa och för vem? Förstår ditt katastroftänk, inte så konstigt med tanke på tråkigheterna du varit med om men du kan inte kontrollera allt! Vad hade du gett mig för råd om jag var som du? Har varit BTW, är otroligt jobbigt. Nu får du prioritera dig själv och acceptera lite skit i hörnen! Du ska räcka länge så du måste måste bromsa nu. Det är inte bra för din familj, det du gör nu, för dom behöver dig. Spara lite av dig själv så räcker du längre. Din familj och vänner älskar dig i egenskap av den person du är, inte dina prestationer. Det är svårt att acceptera, jag vet men det är faktiskt så att människor vill vara med dig för att du är du. Lär dig själv att du inte ska definiera dig utifrån vad du presterar! Testa en gång, att vara den som inte fixar allt...lovar dig att alla finns kvar. Kram!

Hoppas att du blir bättre snart. Har aödrig varit i din situation så jag vet ju inte hur det är. Men gissar på att de är hemskt. Låter hemskt när du skriver om det. Krya på dig och vila.

Hej igen,
Det är för att jag varit där (trillar dit ibland som ett återfall typ) men allt grundar sig i självkänslan. När jag fick panikångest - som jag inte trodde fanns på riktigt, eller inte trodde att jag kunde drabbas av... dum som man är. Min stress/ångest har pågått i två år snart(nu mycket mycket bättre), sen debuten med panikångestattacker men nu förstår jag hur länge det legat och grott (dåligt minne, yrsel, koncentrationssvårigheter, muskelryckningar och precis det där med läsningen som du beskrev, fattar inte vad man läser eller kommer inte ihåg meningen innan så det blir ju ingen röd tråd direkt) . Jag vill och har alltid presterat i jobbet, ska bli bättre och bättre med högre utbildning osv, aldrig varit nöjd. Så kan det ju vara med familj, hem, trädgård och allt. Egentligen ingen skillnad. När jag för två år sedan fick min första panikångestattack så trodde jag att jag fått en stroke, krampade i hela kroppen, likblek och hjärtat höll på att hoppa ur bröstet på mig. Detta framför hela släkten och mina barn på en högtid, jag skrek att jag kommer att dö. Efter detta kunde jag inte gå upp ur sängen på två veckor, så fort jag reste mig upp så snurrade allt, hjärtat bankade och jag började hyperventilera.
Nu tillbaka till vad det grundat sig i för mig, självkänsla...som tur är träffade jag en läkare som fattade att sjukskrivning från jobbet inte var ett bra alternativ för mig eftersom mycket av självkänslan låg där (hade behövt sluta flera projekt och det hade inte gjort självkänslan bättre direkt). Så vi kom fram till att jag skulle berätta för mina närmaste kollegor hur det stod till och att jag inte kommer säga ja till allt, i ren självbevarelsedrift, och dom förstod. Jag sa att jag inte vill bli behandlad annorlunda, vill bli tillfrågad fortfarande och att jag skulle tacka nej om jag inte orkade. Detta innebar ju att tacka nej till roliga grejer också! Nu har du fått en hel novell men det sista jag vill säga är att jag alltid undrat över människor (tex min syster) som bara kan ligga i en soffa och hänga med släkten, vänner och så...utan att springa runt och fixa som en skållad råtta. Alla gillar ju henne ändå, hm, var tvungen att prova och mina nära och kära gillar ju mig ändå! Tänk på det❤️ Och tänk på att om du verkligen faller så tar det så lång tid att bli bra igen, du måste bromsa NU.
Kram

Hej igen,
Det är för att jag varit där (trillar dit ibland som ett återfall typ) men allt grundar sig i självkänslan. När jag fick panikångest - som jag inte trodde fanns på riktigt, eller inte trodde att jag kunde drabbas av... dum som man är. Min stress/ångest har pågått i två år snart(nu mycket mycket bättre), sen debuten med panikångestattacker men nu förstår jag hur länge det legat och grott (dåligt minne, yrsel, koncentrationssvårigheter, muskelryckningar och precis det där med läsningen som du beskrev, fattar inte vad man läser eller kommer inte ihåg meningen innan så det blir ju ingen röd tråd direkt) . Jag vill och har alltid presterat i jobbet, ska bli bättre och bättre med högre utbildning osv, aldrig varit nöjd. Så kan det ju vara med familj, hem, trädgård och allt. Egentligen ingen skillnad. När jag för två år sedan fick min första panikångestattack så trodde jag att jag fått en stroke, krampade i hela kroppen, likblek och hjärtat höll på att hoppa ur bröstet på mig. Detta framför hela släkten och mina barn på en högtid, jag skrek att jag kommer att dö. Efter detta kunde jag inte gå upp ur sängen på två veckor, så fort jag reste mig upp så snurrade allt, hjärtat bankade och jag började hyperventilera.
Nu tillbaka till vad det grundat sig i för mig, självkänsla...som tur är träffade jag en läkare som fattade att sjukskrivning från jobbet inte var ett bra alternativ för mig eftersom mycket av självkänslan låg där (hade behövt sluta flera projekt och det hade inte gjort självkänslan bättre direkt). Så vi kom fram till att jag skulle berätta för mina närmaste kollegor hur det stod till och att jag inte kommer säga ja till allt, i ren självbevarelsedrift, och dom förstod. Jag sa att jag inte vill bli behandlad annorlunda, vill bli tillfrågad fortfarande och att jag skulle tacka nej om jag inte orkade. Detta innebar ju att tacka nej till roliga grejer också!

Ja, jag hoppas innerligt att du klarar av att bromsa och vila, inte ställa så höga krav på dig själv. Om man blir riktigt dålig så tar det sån oerhörd tid att komma tillbaka och tröskeln till att falla igen är så mycket lägre, och hjärnan blir liksom aldrig normal igen...så det är på så sätt ”akut” att du gör nåt åt det. Kom ihåg att din familj älskar dig för att du är Therese, inte vad du hinner med på en dag eller att du har finast trädgård, fixar allt och tänker ut nya smarta saker hela dagarna (vilket du verkar göra😅). Så skärpning nu då!
Önskar dig all lycka och stor kram!

Var rädd om dig 💗