Hedvig har vaknat stup i kvarten och gastat i sömnen och slagit och viftat omkring sig, flera ggr pga att katten hoppat omkring i sängen... De stunder jag lyckades sova drömde jag obehagligt. 

Jag har legat och tänkt och oroat mig också. Axel vet jag ju att han klarar av att få ett syskon till galant! Han är ju världsmästare på det så han har 4 sedan innan, dessutom fyller han 9 år nu i samma veva. Han är så stor att han förstår och inte kommer känna sig avvisad när jag ammar en bebis.

Men Hedvig... Hon tror ju fortfarande att hon äger mina bröst!! Hon säger det 10 ggr om dagen också!: "min tutte!"

Hon som är van att sova ovanpå mig med ena handen på bröstet, att sitta i mitt knä alltid. Hur ska hon ta det här? Såna saker är jag orolig för! Jag hoppas att allt bara löser sig och att hon accepterar och inte känner sig avvisad! Vi får ju se till att Hedvig och Axel får så mycket tid med mig som möjligt också men om nästa blir lika mammig som Hedvig varit sedan dag 1 så blir det svårt. 

Nästan så att jag känner att det är mitt fel. Typ, jag skulle kanske inte ha kramats och pussats så mycket med mina barn som jag gjort... Fast jag vet att man inte kan tänka så, ett barn kan aldrig få för mycket kärlek! Axel har ju faktiskt lyckats slita sig loss litegrann. Han kramas halvgärna och pussas kan man glömma! Men han tycker om att sitta nära i soffan! 

❤️