Nåt jag tänker på och är orolig för är sömnbrist. Jag vet av erfarenhet att sömnbrist inte är det bästa för mig, jag vill nästan påstå att den är värre för mig än andra. Då tänker jag inte på hur det påverkar bara mig utan också min omgivning. När jag får sån extrem sömnbrist som man faktiskt tyvärr inte kan undvika med en nyfödd så reagerar jag med extremt kontrollbehov. Jag stressar och trissar upp mig och de tillfällen jag då skulle kunna passa på att vila så är jag så manisk med det jag gör att det inte finns en chans till nedvarvning och lugn. Det blir en ond spiral! Som nu efter nyårsafton då jag var vaken i 1.5 dygn i sträck (kunde inte sova då M hade nyårsfest till 5:30 på morgonen) och mådde så dåligt sen! Tig flera dagar att komma igen och jag var oerhört ledsen för allt och ingenting, såklart så spädde ju hormoner på det också. Men hur mycket mer hormoner har man inte sen då, under amning och konstant sömnbrist?! Och så en blivande 3-åring på det, som för tillfället prövar oss rätt hårt med sitt trotsande och humör!
Min och Markus relation mitt i allt.. Vi kommer säkert att vara helt slut och då är man inte alltid så förstående mot varandra...
Ja så går tankegången ikväll. Jag får nästan kontrollbehov bara jag tänker på det. Jag får lust att börja plocka, fixa, städa, rensa, förbereda, förbereda, förbereda!!! Dom områdena kan jag ju kontrollera liksom, iaf i vanliga fall när jag är i fysiskt skick. Jag blir så knäpp när jag är som knappast att jag kan stå med handen uppe i luften redo att ta emot ett dricksglas när personen druckit färdigt för att jag ska få in det i diskmaskinen så fort som möjligt.
Jag får se till att be om hjälp och då ta emot den och släppa kontrollen. För hela familjens skull! Så nu bestämmer jag det! Yoga, massage och sådant ska väl hjälpa också?!
MENY
0