Tiden kanske inte läker såren men man lär sig att leva med dom. Som du sa 2 månader är ingen tid. Klart du ska vara ledsen och ångesten kryper sig på. Låt det komma ut ibland så känns det bättre ett tag.
Är 5 1/2 år sen min Danne gick bort och jag tänker på honom ofta men kanske inte varje dag. Men han finns ju med i allt iallafall! Smärtan blir kanske mindre o mindre men den finns alltid kvar. Men man lär sig att komma ihåg alla positiva saker och prata om sin bror som nåt positivt även att han inte är i livet längre. Istället för att bara känna smärta känner man kärleken! Men det tar tid.... Låt det ta tid. Våga prata om din bror så tror jag du märker att dina vänner vågar att prata om honom oxå. Dom har inte glömt honom men dom kanske tror att det är känsligt för dej att prata om honom.

Det är när lugnet lägger sig som verkligheten liksom blir verklig. Det är då det svåra kommer att faktiskt hitta ett sätt att leva mer det som hänt.
Dagarna går och de kommer komma stunder då du blir panikslagen av sorg men det är helt ok. Alla är olika, en del har som pyspunka och släpper ut lite hela tiden och för en del blir det punka med en jäkla smäll lite då och då.

Här hemma pratar vi ofta om de som inte finns, det blir så naturlig när barnen frågar om tex farmor. Svårt är det men skönt när de som vandrat vidare finns kvar både som glädje och sorg.

Stor kram

Att tiden läker alla sår som alla säger tycker jag inte stämmer in för fem öre , iår blir de 4 år sen mamma gick bort i cancer känns fortfarande som igår , man lär sig leva med smärtan saknaden och ångesten lär sig hantera den men man läker aldrig 💔.