Edward har satt chipset i halsen och får ingen luft alls utan håller på att kvävas! Usch det var så otroligt läskigt, allt gick så fort!!! Vi kunde se hur han försökte dra in andetag men ingenting hände! Han blev snabbt mörkrödfärgad i ansiktet och hela huvudet. Marre la honom i sitt knä och påbörjade babyheimlish men var för skärrad och upprörd för att göra rätt och med tillräcklig kraft. Edwards ögon rullade bakåt och försvann och ögonlocken slöts ihop, han gled in i medvetslöshet och blev slapp i kroppen. Jag grep tag i Edward och slängde ner honom i mitt knä och slog i ryggen med handflatan på det vis som jag sett på "Malou efter 10" att man ska göra. (Och som Lisa även visat mig då hon var på livräddningskurs för ett tag sedan). Efter några slag så började han hosta till och kippa efter andan. Jag har nog aldrig varit så rädd någonsin, samtidigt som jag var iskall och bara agerade. När han kom tillbaka till medvetande igen började han gråta och det var så skönt att höra!!! Marre pratade sen med 1177 som i sin tur kontaktade Öron-Näsa-Halskliniken då vi aldrig såg nån chipsbit komma upp och det kan hända att biten som suttit fast kan åka ner i lungsäcken. Marre skulle vara uppmärksam på om han började hosta mera än vanligt, fick feber eller började bete sig annorlunda i mående.

 Vi var som i trance efteråt sen både Marre och jag! Till en början var man chockad, sen skratta jag som man gör av nervositet eller när det inte är passande alls med att skratta och kort därpå var jag nära att börja gråta och kände sedan ett illamående. Tack gode Gud att allt gick bra! 

Jag som hade tänkt att lägga ut receptet på hemmagjorda bananchips med kanelsmak...