?
Har ni nån gång varit med om att en känsla är för stor, så stor att den inte går att ta in?

Att Elias inte finns längre, att han inte existerar är nåt som jag nog aldrig kommer att förstå. Det är så bisart så jag kan inte få in det i mitt huvud! Jag tänker så många ggr per dag att det är nåt som jag behöver prata med honom om. Alltså prata med honom om allt som hänt, att han inte finns här. Men det går ju inte, för han finns ju inte här! 

Dagarna går, jag har börjat jobba igen och vardagen rullar vidare vare sig jag vill eller inte. Om knappt två veckor är det begravning, nåt som jag bävar för. Är det bara slut där sen? 😞
Cattis

Jag förlorade min lilla brorson förra året i en olycka, och jag skulle nog vilja säga att sorgearbetet börjar först efter begravningen. Chocken som det hela innebär att förlora någon plötsligt sitter ju i ganska länge. Jag kan rekommendera att du går och pratar med någon, en kurator eller dylikt. Jag gjorde inte det men jag borde ha gjort det. Kram!

Svar: Tack för din kommentar! Beklagar det som hänt er❤️ Har kontaktat läkare nu och ska dit imorgon så får vi se hur jag ska gå vidare. Kramar!
Tessan

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress