tesslundin

Här ligger jag med ångest och ånger. Ångrar att jag åkte ifrån kyrkan och begravningen så snabbt. Jag la aldrig märke till alla blommor som låg nedanför Elias kista, läste inte korten och vilka dom var ifrån. Satte mig bara i kyrkbänken och lyssnade halvt bedövad på vad prästen sa. Satt och tänkte några gånger om man kanske skulle fråga om man kunde få öppna locket på kistan, se honom en sista gång, få bevisat att det har skett och att han ligger där. Hade tårarna rinnandes över ansiktet många gånger men kände aldrig för att gråta. När det var dags att ta ett sista farväl gick jag bara fram och la min ros på Elias kista, sen ut från kyrkan. Tog inte ens en bild av den fina kistan, ett allra sista foto av "Elias". Bilden jag postade tidigare tog min andra lillebror.

Väntade kanske en minut eller två utanför tills farmor och farfar kom ut, kramade om dom och mina farbröder och min faster. Sa sedan tack och hej ungefär och sedan åkte vi därifrån direkt. Men det kändes aldrig som att Elias var där. Polletten som jag har väntat på att den ska trilla ner, polletten som jag var säker på att den skulle falla på plats på begravningen, den lyste med sin frånvaro eller vad man ska säga.

Har jag alltså varit på Elias begravningen?! Så kändes och känns det. Jag kan för mitt liv inte förstå det? Jag ville ju få gråta, gråta, gråta, på riktigt fulgråta!

Jag ville mest bara snabbt hoppa in i bilen och åka hem till Pappa med familj, dom var snabbt iväg innan nån annan av oss hann halvvägs ut ur kyrkan. Jag förstår dom, dom klarade inte av att möta alla, att småprata och var trevliga/artiga. Så det jag tänkte på allra mest var att snabbt åka efter dom!

Vi åkte hem till dom och spenderade två timmar där.

Hade sån magkramp under hela tiden och vid ett par tillfällen började armarna sticka och domna bort. Blev ilsket röd på hals och bröstkorg, som om jag reagerar mera fysiskt än psykiskt. Värk i nacke och axlar från att ha spänt mig hela dagen.

Borde kanske gå upp och ta en Imovane, kommer inte somna på många timmar. Men klarar knappt av smaken man har i munnen hela dagen efter att man tagit en insomningstablett. Smakar metall och nästan blod.

Ska göra ett försök utan.

Kära läsare, var rädda om varandra! Ta inte nära och kära för givet! Passa på att berätta för era älskade hur mycket ni älskar dom medan dom fortfarande kan höra er!❤️